Direktlänk till inlägg 13 februari 2012
Godkväll kära läsare!
Helgen som var började (och slutade) med en sjuk liten tös som blev allt hängigare och febrigare ju längre helgen framskred. Idag har jag varit hemma och tagit hand om den lilla kaminen, men hann ändå med att jobba en hel del eftersom hon mest sovit eller tittat på Lotta på Bråkmakaregatan. Imorgon får hon vara pappas flicka!
Man tycker liksom så synd om dem när all energi är som bortblåst och de sitter som en säck potatis i ens famn och vilar den glödheta kinden mot ens hals... en rosslande hosta och ont i halsen gör ju inte saken lättare! Men det är bara att vänta ut det, lilla snäckan håller humöret uppe riktigt bra, minimalt med gnäll och hon sover förhållandevis bra och sörplar vätska som en uttorkad kaktus! ;-) Så det ska nog ordna sig, med tiden!
Igår trotsade jag iaf de snöslaskiga vägarna för att ta mig till en loppis ett par mil bort, en liten stund för mig själv med förhoppning om något roligt fynd helt enkelt! Och ett fynd gjorde jag, men ett lite oväntat sådant! ;-)
Jag strosade runt bland möblerna, men insåg att de riktiga fynden sen länge (en kvart sen) var på väg ut i alla andras bilar. Gick sen och trängdes för att se om inte ett gamalt fint upplägningsfat, några potentiellt tjusiga ljusstakar eller annat värdefullt krimskrams kunde grävas fram bland allt bråte... Tog sen en vända till leksakerna, och där satt den...! Vet ju vad den kostar ny, och efter lite dealande med loppistanten (som tyvärr också visste vad den brukar kosta) så enades vi om ett pris, och jag gick därifrån med en stor mjuk påse och ett leende på läpparna! ;-)
Inte alls vad jag hade väntat mig att hitta på en loppis, inte alls vad jag letade efter, kanske inte alls ett fynd i era ögon... men jag älskar den, och ännu bättre... Tova älskar den!
Under min föräldralediga tid med Tova deltog vi på ortsens babyrytmik, där vi träffade massa andra barn och deras föräldrar och sjöng och rörde oss till musik, vilket var hur roligt och mysigt som helst! På de här musikstunderna hade de en av de här dockorna, Rubens barn, som demonstrationsdocka och många av barnen verkade älska dess form, färg, uttryck och storlek, Tova var en av dem som gärna kröp fram för att krama och pilla på den. Jag ville gärna köpa en egen till Tova, men tyckte väl att priset var lite mastigt... Så när jag nu såg den sitta där och titta på mig (och jag svär på att den ropade typ "köp mig, köp mig!", men väldigt tyst så bara jag hörde det ;-P ) så kunde jag ju inte låta bli..! :-D
Och Tova älskar den som sagt, sin Rubens barn, en liten Ida, som inte är så liten.. nästan lika stor som Tova själv faktiskt! :-) Om hon känner igen den från babyrytmiken vet jag inte (det var ingen Ida de hade dock)... kanske är det bara hennes mamma som fått för sig att hon bara måste ha en sån, att hon längtat efter en sån... jaja, i mina ögon var det iaf ett fynd, och ett oväntat loppisfynd! ;-)
/Lisa